Mitt första besök i Ryssland och Poretskoe blev en stor upplevelse. Redan på vägen mot stationen i Moskva syns det att man är i ett land med stora kontraster. Lyxbilar trängs i tre filer på motorvägen. På stationen sitter massor av människor och väntar på sina tåg. Nästan ingen äter på restaurangerna, men väl av sin matsäck. Tågresan började för min del lite olyckligt med att en man tog min plånbok när vi stod i tågkorridoren och skulle in i sovkupèerna. Ingen större skada skedd, bara att jag skämdes över min ouppmärksamhet. Varm tågresa, taxi i 110 km/ timmen i 3 Vasbilar. Vägarna mycket raka och i bättre skick än tidigare (enligt de som varit med på tidigare resor). Efter frukost med gröt installerade vi oss i sjukavdelningen. Det ryska folket måste ha frusit i alla tider innan den sibiriska gasen började strömma genom de gula rören. 27 grader visade termometern på i våra sovrum, brännheta radiatorer. Möte med ledningen följde. Vi fick presentera oss och ställa frågor. I Poretskoe var det marknad som vanligt på en söndag. Där fann ett rikt utbud av kläder och skodon. Man sålde även diverse bildelar (Vas), motorsågar (Huskvarna -Partner Stihl-samt några för mig okända märken från england-tyskland-ryssland. Intressantast var kött och fiskförsäljningen. Yx-styckat nöt och griskött på en bänkskiva runt väggarna i en gammal lokal där folk gick och plockade i köttbitarna medan stadens hundar strök omkring för att kanske få en godbit. Odlad karp och en grönaktig liten fisk från floden såldes tillsammans med några gäddor och braxar. En bitande kall vind från de böljande svartajordslätterna gjorde att det kändes helt rätt med innomhusvärmen efteråt. Barnen hade sen ett bejublat sång och dansuppträdande för oss, uppklädda i fantasifulla vackra kläder. Hasse hörde att pianot behövde stämmas så han sponsrade detta.
 
Måndagen förflöt med en rundvandring "på byn". För mig helt nya intryck, bl. a gasledningarna 2, 5-3 m över mark utmed alla hus med upphöjningar där de korsar vägarna, den mycket varierande standarden på husen, den bördiga svarta jorden i alla höstgrävda "trädgårdar". På kvällen kom Viktor i en militärgrön terrängskåpbuss, bensindriven Kamaz, och hämtade oss. Vi klämde in 13 pers i den 7-sitsiga bussen. Färden gick till en korvsjö vid floden där bänkar vid långbord fanns uppställda. Viktor gjorde snabbt upp eld, högg till två klykor av lind och hängde en gryta över. Den fylldes av potatis, lök, strimlad kål, karp och kryddor. Det var 4 grader i luften så det värmde gott när Lydia skålade tre gånger med oss i vodka och hälsade oss välkomna på ryskt maner. Soppa, korv, sill, bröd och mycket mer tillsammans med vodka sång och "broderschaft" gjorde kvällen mycket lyckad!
 
Tisdag. Efter att i den tempererade duschen sänkt kroppstemperaturen till den normala (26 grader i rummet på natten), ätit frukost och väntat en stund klev vi i en gul ny fin skolbuss för att åka till Boldina och se på Pushkinmuseet. Resan gick åt nordost på mycket varierande vägbanor ( vid ett parti var det bättre väg bredvid "vägen". Landskapet böljade mot horisonten avbrutet av trädridåer längs vägen, små sänkor med åar, förfallna byar. Den svarta jorden är verkligen kolsvart när den är höstplöjd, i kontrast till de höstsådda gröna vetefälten. Vid ett stopp i en by fick vi chansen att se en maskinstation med många nya fina blå traktorer och gröna skördetröskor. Efter Pushkinmuseet var vi frusna men efter några kilometer var bussen varm och vi åt medförd mat, gott!
 
Onsdag. Frostig vacker morgon. Gick ut på en tidig promenad. Människor kom gående överallt på väg till arbete och skola. Massor av lösa hundar överallt, liksom höns och gäss. Ingen vedrök, alla använder gas. Träffade Hasse och vi gick ner till Surafloden. Där kom Viktor i sin buss. Han bjöd in oss i sitt hus, visade oss runt i alla rum, presenterade oss för en son, två barnbarn och en 85-årig mor. Snabbt dukade han fram gravad karp, inlagd fisk, bröd och vodka. De obligatoriska välkomstsuparna gjorde att det snurrade till ordentligt. Viktor visade sina odlingar, mycket stora höstgrävda land, bara vitlök satt i jorden på en fläck. Han har 23 bisamhällen, jordfräs, kompressor, en Vasmotor med avtagen topp, en helt inbyggd Niva(i ett skjul)Alla möjliga verktyg och bra att ha-prylar. Två gamla men välbehållna gröna lastbilar stod utanför. Denna gästfrihet rörde våra hjärtan. Senare på dan besökte vi skolan och satt med på en fysiklektion i 11-an. Efter ett tag begrep jag att det handlade om att beräkna tyngdaccelerationen på planeten Mercurius. Avancerat! På eftermiddagen blev Hasse och jag inbjudna till Zinayida på borsch. Hon bodde hos oss i somras. Nästan allt hon bjöd på hade hon odlat själv. Hennes lägenhet på ett rum och kök hade kostat 6000kr. Hon och dottern som bor i samma hus hade kostat på nya 2-glasfönster och värmereglering för att spara gas. På kvällen bjöd vi svenskar de barn som ville på kondis. Det blev tyvärr inga riktiga tårtbitar eller kakor men vi och barnen sjöng och trivdes tillsammans. Därefter förberedde vi i gruppen torsdagens avskedsfest med att fylla ett 70-tal påsar med godis, blåsa ballonger mm.
 
Torsdagen blev innedag, det regnade ute. Alla utom Göran och pojkarna fick måla tavlor på duk med vattenfärger efter matriser. Dataexperterna fick i stället utrota virus i datasalen. En runda på byn för att köpa bl. a porslin till köket, sen dekorerade vi matsalen med ballonger och svenska flaggor. Vi serverade barnen vid kvällsmaten, och sen blev det lekar där ballonger skulle smällas, samt utdelning av godispåsarna.
 
Fredagen blev ännu en frossardag för oss. Vi blev "avtackade" av ledningen med mat och vodka. Taxi till tåget, glödhet natt, frostig morgon i Moskva. Där stod en man på perrongen och väntade. Han skulle ha kört oss till flygplatsen på e-m, men hade ändrade planer så vi fick åka direkt. Det blev c:a 8 timmar på flygplatsen i stället för en runda i Moskva. Mina intryck av barnhemmet i Poretskoe: Materiellt har barnen det bra, fina kläder, mobiltelefoner, varma rum(!) och bra mat. De verkar trivas med sina rumsmammor och varandra. Många sökte sig till oss på kvällarna, mycket tack vare Andreas och Micke. Att många bär på trauman och sviter av sin tid i moderlivet kan skönjas när man lär känna dem lite bättre. Hoppas att utvecklingen går åt rätt håll så att det ryska samhället kan ta emot dem när de måste lämna barnhemmet vi 18 års ålder. Just nu ser det mörkt ut pga ekonomiska krisen i världen. Läste att 50 000 arbetare på Aftovas måste lämna sina arbeten. Jag och min fru ser fram emot att ta emot ledare till sommaren som kommer.
 
Varma hälsningar Ulf.